Onsdag igen. Klockan drygt sju. Mitten av december. Jag har inte sett solen på flera veckor. Plund ringer. Jag ligger hopkrupen i fosterställning i soffan och halvsover, Steely Dan i bakgrunden. Har varit hemma en halvtimme. Plund låter pigg. Ovanligt jävla pigg. Så pigg brukar han låta när han trampar omkring i lägenheten med ett glas vin i handen och med Frank Zappa på full volym på stereon. Jag hör ingen Zappa i bakgrunden, men anar ett glas rött i handen. "Vi ska väl fira?" hojtar han.
Klart vi ska fira halvvecka. Plund sitter och slevar i sig pizzasallad när jag släntrar in på pizzeria Apadana en halvtimme senare. Han ser ovanligt jävla pigg ut.
Några minuter senare släntrar Arnie och Örp in. Örp skiner upp när han ser Plunds tallrik med resterna av pizzasallad. Han skyndar sig att beställa en pizza, han får sällskap att äta. Det gillar Örp, sällskap till maten, en källa till lite glädje. En diskussion vidtar om hur jul och nyår ska firas.
Örp lutar sig tillbaka och börjar planera både jul och nyår, för honom....tror vi. Men innan vi riktigt fattat hur det hela gått till, har han planerat stora delar av vårt helgfirande också. Han skissar, medan han tuggar på Calzonen, på hur han ska ta sig till och från Norrland. Med Plund i Plunds bil, Örps vinterdäck är slitna, i år igen.
Örp penslar vidare i planeringen; På nyår borde jag laga maten, eftersom jag gillar att laga mat, och vi borde vara hos mig, eftersom jag lagar maten. Italienskt blir bra, det gillar jag, säger Örp.
Arnie, som hittills intagit en tillbakadragen roll, utbrister; "Jaha du Örp, och när du har ätit det italienska och tuggat i dig GB-glassen som du köpte med dig, och skumpan är urdrucken, går du väl hem till lädersoffan och dricker grogg till kl 5 på morgonen medan vi andra går ut och har kul....som du gjorde förra året...eller...?" Detr gick att spåra irritation i Arnies annars så lugna röst.
Örp tittar drömmande i taket och mumlar något om "Grabbar, fan vad svårt det börjar bli att komma ihåg ... "
Thursday, December 14, 2006
"En apjävel som aktiemäklare"
Utredare Johansson gläntar försiktigt på dörren och frågar hur det går. Med vad, frågar jag. Ditt bidrag, undrar han uppfordrande. Mycket att göra, mumlar jag. Utredarens minspel röjer att han har föga förståelse för min pressade arbetssituation och meddelar en ny deadline. Han förutsätter att det kommer ett bidrag.
Nåväl, här kommer en ögonblicksbild från en medelålders mans rutinmässiga vardag. Ett inslag i rutinen är att jag tillsammans med tre gamla kompisar onsdagar träffas på den lokala pizzerian i Uppsala för ett par öl. Det firas att halva arbetsveckan har passerat. Vi är barndomsvänner och har känt varandra sedan 10-årsåldern, vuxit upp tillsammans, bott grannar på bruksorten, delvis gått i samma klass, spelat fotboll i samma lag, tågluffat tillsammans, gått på konserter tillsammans och varit korridorgrannar i Uppsala. Ett par av oss har dessutom haft förhållande med samma flicka. Just detta talar vi sällan om. Vi bor nu ett stenkast från varandra och 50- årsdagen närmar sig.
Plund är med. dr och forskare på landets ledande läkemedelsföretag, medan vi andra tror att han ägnar dagarna åt att döda möss. Örp är civilekonom på huvudkontoret (eller head office som han gärna säger) i en av de stora bankerna. Sannolikt är han kamrer. Arnie är journalist, och ägnar dagarna åt att formulera om TT-telegram. Och så jag som formulerar inlagor och skrivelser till domstolar och myndigheter som ingen läser och den som läser, förstår inte.
Vid onsdagsölen avhandlas ofta något ämne som rör upp känslor hos någon av oss. Det handlar om att gillra en fälla. I onsdags var det dags igen. Plund, ekonomiskt lagd och med en magsur attityd till omvärlden i allmänhet och marknaden och dess aktörer i synnerhet, hade denna gång synpunkter på aktiemäklare. Han tog en stor klunk öl, och proklamerade att aktiemäklare var ”ena jävla klåpare… och kunde lika gärna ersättas av en apjävel….och att apjäveln sannolikt klara sig bättre…”. Han hade förlorat lite pengar på en affär. Jag och Arnie anade att en fällan nu var lagd och tittade uppmuntrande på varandra. Kamrer Örp har nämligen en stark tro på marknaden och på dess aktörer. Han betraktar sina ”polare” nere på tradingavdelningen som mycket begåvade. I hans värld är nämligen begåvning liktydigt med innehav av en glansig Armanikostym och den senaste BMW-modellen.
Jag höll omgående med Plund, och sade något om att ”min ringa erfarenhet av aktiemäklare” är att de är ”lite av underbegåvade krämare”, och att ”historien också visade detta” och att ”Du har väl inte glömt bankkraschen, Örp?”. En livlig diskussion vidtar och två timmar senare reste vi oss nöjda med en upplyftande diskussion och överens om att en ”apjävel” sannolikt skulle vara lika framgångsrik som ”polarna” på tradingavdelningen; vi ser fram mot nästa onsdag.
Nåväl, här kommer en ögonblicksbild från en medelålders mans rutinmässiga vardag. Ett inslag i rutinen är att jag tillsammans med tre gamla kompisar onsdagar träffas på den lokala pizzerian i Uppsala för ett par öl. Det firas att halva arbetsveckan har passerat. Vi är barndomsvänner och har känt varandra sedan 10-årsåldern, vuxit upp tillsammans, bott grannar på bruksorten, delvis gått i samma klass, spelat fotboll i samma lag, tågluffat tillsammans, gått på konserter tillsammans och varit korridorgrannar i Uppsala. Ett par av oss har dessutom haft förhållande med samma flicka. Just detta talar vi sällan om. Vi bor nu ett stenkast från varandra och 50- årsdagen närmar sig.
Plund är med. dr och forskare på landets ledande läkemedelsföretag, medan vi andra tror att han ägnar dagarna åt att döda möss. Örp är civilekonom på huvudkontoret (eller head office som han gärna säger) i en av de stora bankerna. Sannolikt är han kamrer. Arnie är journalist, och ägnar dagarna åt att formulera om TT-telegram. Och så jag som formulerar inlagor och skrivelser till domstolar och myndigheter som ingen läser och den som läser, förstår inte.
Vid onsdagsölen avhandlas ofta något ämne som rör upp känslor hos någon av oss. Det handlar om att gillra en fälla. I onsdags var det dags igen. Plund, ekonomiskt lagd och med en magsur attityd till omvärlden i allmänhet och marknaden och dess aktörer i synnerhet, hade denna gång synpunkter på aktiemäklare. Han tog en stor klunk öl, och proklamerade att aktiemäklare var ”ena jävla klåpare… och kunde lika gärna ersättas av en apjävel….och att apjäveln sannolikt klara sig bättre…”. Han hade förlorat lite pengar på en affär. Jag och Arnie anade att en fällan nu var lagd och tittade uppmuntrande på varandra. Kamrer Örp har nämligen en stark tro på marknaden och på dess aktörer. Han betraktar sina ”polare” nere på tradingavdelningen som mycket begåvade. I hans värld är nämligen begåvning liktydigt med innehav av en glansig Armanikostym och den senaste BMW-modellen.
Jag höll omgående med Plund, och sade något om att ”min ringa erfarenhet av aktiemäklare” är att de är ”lite av underbegåvade krämare”, och att ”historien också visade detta” och att ”Du har väl inte glömt bankkraschen, Örp?”. En livlig diskussion vidtar och två timmar senare reste vi oss nöjda med en upplyftande diskussion och överens om att en ”apjävel” sannolikt skulle vara lika framgångsrik som ”polarna” på tradingavdelningen; vi ser fram mot nästa onsdag.
Onsdaghelaveckan
Jag fick ett uppdrag av en kollega att göra ett litet inlägg på hans blogg. Ett uppdrag att beskriva något, en händelse på jobbet, vad som helst egentligen. Ett synnerligen fritt upplägg alltså.
Efter vissa problem att hitta det lämpliga ämnet för detta inlägg kom jag på att jag skulle beskriva en rutin som jag och några gamla kompisar från Kramfors har, nämligen att en gång i veckan ta en öl. Denna ölkväll inträffar med något undantag på onsdagar, eftersom halva arbetsveckan då har passerat och detta måste firas.
Kollegan som inbjöd mig att skriva på hans blog, tyckte att det här gänget medelålders män från Kramfors självklart skall ha en egen tummelplats i etern och skapade den här bloggen. Här presenteras det senaste i dessa arma figurers liv.
Efter vissa problem att hitta det lämpliga ämnet för detta inlägg kom jag på att jag skulle beskriva en rutin som jag och några gamla kompisar från Kramfors har, nämligen att en gång i veckan ta en öl. Denna ölkväll inträffar med något undantag på onsdagar, eftersom halva arbetsveckan då har passerat och detta måste firas.
Kollegan som inbjöd mig att skriva på hans blog, tyckte att det här gänget medelålders män från Kramfors självklart skall ha en egen tummelplats i etern och skapade den här bloggen. Här presenteras det senaste i dessa arma figurers liv.
Subscribe to:
Posts (Atom)